Skrivet natten mellan lördag och söndag
Lördag.
Lördag. Smaka på ordet.
Det berättar om något vackert. Något fint.
Fina minnen.
Lördag.
Jag träffade fina Mira.

Lånade en hög med böcker.
Marcus Birro och Bruno K. Öijer.
En bok som Marcus Birro hade skrivit hette Flyktsoda.
Sagolikt ord.
Läste knappt på baksidan.
Vilken titel.
Flyktsoda.
Vi beslutade oss i alla fall för att samla ihop en hög underbara människor och tillbringa kvällen på Kammarn.
Men där var det både stängt och låst.
Då styrdes stegen mot resecentrum för att inhandla näring.
Mot Ingelsta och Coop med 117/118.



Efter toalettbesök, läskval, nyckelpigeborgar och fotografering tog vi bussen genom mörkret hem till mig.
Bröllopsfotografen + Svenska Hollywoodfruar, godis, prat, underbara kommenterar, bilder och sömniga sötungar.
Avslut.
Hilda gick hem till sig.
Sedan följdes finflickorna från Ljura  till spårvagnen. Efter en stund kom den spöklika spårvagnen som skulle till vagnhallen.
Avskedskramar.
Jag och fina fröken Chizu följdes åt nerför gatan.
Jag kom fram till att vi är väldigt lika.
Avsked.  Det tredje för kvällen.
Emma och jag vandrade hem till ett sovande hus.
Thåström började sjunga.
Nästan direkt.
Eller sjunga är fel ord.
Han berättar för mig.
Varje kväll.
Om livet.
Om allt jag kommer uppleva och allt jag inte kommer uppleva.
Eller, vad vet jag egentligen.
”Inget är på riktigt
Inget är viktigt
Utom ingenting.”
Lördagar är vackra.
Emma och Stina brottas i badrummet.
Emma somnar vid mina fötter.
Stina ligger på en pall bredvid min säng.
En pall med ett par fjärilstights.
Skivan är framme vid sista låten.
Men bara om min älskade väntar.
Jag tror inte någon väntar på mig.
Älska dig själv.

Söndag 09:25
”Flyktsoda ta mig i land, sätt mig i brand
Ibland, ibland, ibland.”

Stina gräver i badkaret.
Iskallt.
Tystnad.
Stina har druckit färdigt.
Ut ut.
Långt bort härifrån.
Med blåljusen på.

10:01
”Jag har allt men jag har ingenting alls.”

Landet



16:04
Tystnad.
”Vinn, segra. Försvinn.”